sleepless in gothenburg

Helgen har varit den jobbigaste i mitt liv på många sett.

Dels arbets tid mässigt, jobbat dag på g4 och natten på krogen.
Bara tänkt på henne fasten jag jobbat.. vilket jag faktiskt trodde att jag skulle slippa



Polisen gjorde en insats på lördags kvällen som drabbade oss ofantligt. Vill inte ta allt här.

Men jag var rädd. Riktigt jävla rädd...

trodde jag skulle bli skjuten, och det första jag tänker på är om hon kommer på min begravning? eller om jag överlever kommer hon komma och hälsa på på sjukhuset?


jag är så jävla patetisk.







tankarna på LJ släpper inte. kommer dom nånsin göra det?


Det enda jag ser när jag blundar är hur hon är med honom.
Hur lyckliga dom är tillsammans....

Fast lycklig förtjänar hon verkligen att vara, framför allt med tanke på att hon måste ha varit så jävla olycklig med mig i flera månader, år?


Jag önskar hon var det med mig.... Eller att jag fattat allt hon försökt säga till mig.

undrar om dom tar roliga promenader med hans barn, lagar hon mat till honom som står klar när han kommer hem från jobbet?

delar dom på ett täcke och skedar natten lång så som vi gjorde i början, skickar hon spontana korta sms till honom med texten jag älskar dig! så som vi gjorde till varandra.

Ringer hon honom på sin rast för att kolla vad hon ska handla till middag? eller slipper hon handla helt nu, han kanske fixar det.

undrar om dom har varit här, i våran säng, våran soffa...




varje gång jag får ett sms hoppas jag att det är hon. varje gång det ringer hoppas jag att det är hon.


varje gång jag hör klackar i trapphuset får jag pulsökning.

varje gång hissen stannar på mitt våningsplan hoppas jag att dörren snart ska öppnas, hundarna blir tok glada, och så hör man hur hon hälsa på dom, slänger i från sig en påse, hon hade alltid en påse med sig. och kommer ut i hallen där jag möter henne... där jag kramar henne kysser henne och säger att jag saknat henne...


och så vaknar jag och ligger ensam i våran säng.. där hon kanske har varit med honom...

det är många som har frågat vad som står på, framför allt på jobbet.
När jag förklarat säger alla: det är bara att glömma, bara att gå vidare.

men om jag inte vill då?

jag e fan inte redo att gå vidare, jag vill inte glömma...


jag vet att det e så jävla dumt och att allt bara kommer ta längre tid och göra mer ont, för jag vet att jag måste göra det hon gjort för länge sen

gå vidare... men fan jag greppar tag efter ngt, jag vill inte släppa, jag vill inte inse...


Jag ångrar och ältar allt, saknar henne på mornarna och kvällarna så det gör ont i mig.
Att somna tar timmar och jag sover aldrig längre än 2 timmar innan jag vaknar igen.

jag vill ringa henne hela tiden, eller smsa, eller på facebook när hon skriver saker som saknar! eller "hatar att känna så här" brevid hennes namn. menar hon det?


eller är det han hon saknar nu.. förmodligen...

hade hon verkligen saknat mig, hade hon skitit i att jag bett henne att aldrig mer höra av sig, då hadde hon gjort ngt, ringt, dykt upp.. gjort ngt alls...

jag har träningsverk i ansiktet efter att jag spänner mig när jag lipar... rätt patetiskt det me...


i morogn ska jag åka till min cancersjuka mormor, då måste jag vara stark, samlad och trygg.




ibland önskar man bara att man kunde lobotera sig själv.