Utan dina andetag..

Jag smsade henne i dag.. det kanske var dumt men jag ville inte att det sista smset skulle vara ett kallt opersonligt.

jag ville att det sista smeset ska vara ngt hon kommer i håg. något som värmer..
ngt värt att minnas..

jag hoppas hon kommer minnas mig, för jag kommer aldrig att glömma henne..

jag har säkert skrivit detta 20 gånger i bloggen men

jag känner mig så jävla patetisk.
varför har jag så svårt att acceptera det som har hänt?

jag vet att det aldrig kommer bli oss igen

jag vet att hon slutade älska mig för länge sen

jag vet att hon har det bättre utan mig

endå sitter jag här mitt i natten, gråter så jag skakar, saknar henne så det gör ont
ångrar allt.. ALLT!

fan att jag inte kan sluta tänka på henne...

jag har vänner som gör allt och mer än vad man kan begära av en vän.. men endå känner jag mig så jävla ensam.

hon var min bästa vän som jag kunde prata om allt med..

nu har jag inget alls..

sen så spinner jag vidare, tänker på mormor, tänker på morfar.

tänker på om jag nånsin kommer älska igen, kommer jag då kunna svälja det som varit, kommer jag kunna lita på ngn igen? kommer jag lära mig av mina misstag med Lj och vara en bättre man för ngn annan?




Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag